Vardag igen för vissa!

Ja idag skulle Marcus upp i tid och åka till kontoret. He he det blev som vanligt! Gissa vem som ligger och trynar fortfarande klockan 9.30! :-)
Det är visserligen mest Vilmas fel för hon var vaken mellan 4 och halv sju och knölade och knölade. Jättetrevligt!

Idag vet jag inte vad vi ska göra. Något lugnt för barnen blir det nog iaf. Det har varit mycket i deras små liv nu med mycket farande hit och dit och sena kvällar och konstiga sov- och mattider.
På nyårsfesten vi hade här hemma var både Albin och Vilma (och Isak) vaken till tolvslaget. De hade så kul alla barnen tillsammans. Kusinerna Linn och Rebecka var också med. Det är lite skillnad när barnen börjar bli större. De hade eget barnbord och när de ätit var de i lekrummet och lekte. Det behövdes en del hjälp med konfliktlösning och så men ändå vad smidigt med stora barn. :-)

Idag står Daniels dödsannons i tidningen... Jag har inte hämtat den och tittat ännu fast jag har sett en utskrift från begravningsbyrån hur den skulle se ut. Tina har skrivit en dikt i annonsen som är så fin. Jag tänker på Daniel hela tiden. När jag ska sova bara bubblar det i mitt huvud en massa tankar och frågor.

Jag har tänkt en del på döden. När jag läser om olika människor i tidningen som dött av olika anledningar förstår jag hur familjerna har det. Som tex den tvåårige pojken det stod om idag som brunnit inne i ett hus i Sunne när hans farmor varit barnvakt. Tänk de föräldrarna som inte fick ta farväl till en kropp. Vilken tur vi hade ändå att Daniel dog på det sätt han dog. Vi fick ju ändå sitta där vid hans sida i två dygn och hålla i handen, klappa, prata med honom. Jag tänker även på de som tappade sina barn i Tsunamin. Ena stunden höll de i sina barn och sen i nästa var de utdragna i havet.
Det är med andra ord alltid hemskt när ett barn dör men jag är tacksam för att det blev det sätt som Daniel togs ifrån oss. Vi har som sagt hunnit ta farväl.

Nu bävar jag för begravningen...