Ny sida för bloggen!

Nu kan du i fortsättningen bara läsa min blogg på Jennysdag.se. Lägg till den som din nya favoritsida och fortsätt att följa mina upptåg i tillvaron!

Ny dag

Tänk att varje morgon vaknar jag och inser att Daniels olycka inte är en dröm... Det känns som att det blivit värre nu. Förut var det jättejobbigt men nu tänker jag mer och mer och har ganska svårt att somna på kvällarna.

Igår kväll funderade jag på ifall vi skulle lägga något i kistan till Daniel. Om Albin och Vilma skulle rita något eller om vi skulle ge honom någon Kalle Anka-grej eftersom han precis som Marcus gillade att läsa Kalle. Man kanske kan lägga en Kalle-pocket? Ska fundera, men det känns så himla bisarrt att behöva fundera över sådana här saker...

Det som nog tar extra energi just nu är nog att jag tagit på mig att hjälpa till att göra gipsavtryck av hans händer och fötter (tillsammans med begravningskillen) och nu var beställningen restnoterad på en av grejerna jag beställt för att göra en avgjutning. Så igår kväll satt jag och surfade runt hela kvällen efter någon webbshop där man kan köpa sånt. Det var så skönt när det var beställt och fixat...

Idag ska vi gå och kolla på Simons hockeymatch. Det ska bli spännande! :-) Tänk... Innan olyckan var det så lätt att tänka att "vi går en annan gång" men nu känns det jätteviktigt. Jag hoppas att man kommer behålla den här känslan av att man inte ska skjuta upp så mycket som handlar om att träffa familj och vänner.
Det som jag också har märkt är att jag kan irritera mig på att andra ser så stora problem i små vardagliga saker. Som att "det är jättehemskt att behöva åka ända till den affären för att handla ditten och datten", eller att "fyyyy vad hemskt att det är att vi inte kan bestämma oss för var vi ska åka på semester". Det känns så himla oväsentligt när de säger så.

Imorgon är det den 11 januari och då är det en månad sedan olyckan. Vi ska åka ner till badhuset då och tända ljus på den lilla minnesplatsen som bildats där när människor har tänt ljus där för Daniel.

Fyra veckor har nu gått...

För exakt fyra veckor sedan var Daniel i badhuset den här tiden. Nu började de förmodligen simma den sista övningen innan de skulle få leka. Daniels sista övning... Som han till glädje nog fixade. :-) Han hade visst sagt "Yes, jag klarade det!". Sen hade något hänt och en liten stund senare hittade de honom... Till tröst kan man tänka att han faktiskt var glad innan det hände. Vad som nu hände... Larmet till 112 kom in klockan 20.16 läste jag i tidningen så i så fall hände olyckan nu någongång...

Idag har jag haft en "vanlig" skoldag med min klass. Agneta och jag hjälptes som sagt åt vilket var skönt. Jag slank iväg på slutet och fastnade med Anette, Helena, Evelina och Susanne och hade en bra pratstund. Det kändes skönt att få prata av sig.

Första arbetsdagen...

Ja idag var det en jobbig dag fast det gick ändå bra tycker jag. Det är skönt att ha den avklarad. Nu är det bara morgondagen kvar, men den känns inte riktigt lika jobbig.
Det var en lugn morgon iaf. Jag hade ju sett framför mig hur det skulle bli men det blev riktigt bra. Många kramar och snälla, värmande ord.

Imorgon kommer eleverna. Agneta och jag ska ta dem tillsammans imorgon.

En månad har gått...

Idag är det precis en månad sedan Albin hade sitt fyraårskalas. Det var sista gången jag/vi träffade Daniel. Tänk vad fort tiden går. Fast det känns ändå som att tiden står stilla på något vis. Det känns liksom inte som att det blir bättre. Snarare sämre emellanåt. Kanske är det för att jag börjar förstå vad som faktiskt har hänt.

Imorgon börjar jag jobba igen och det känns jättejobbigt. Jag vet att alla menar väl att krama om mig och beklaga sorgen (det är ju självklart. Det skulle jag med.), men det blir så himla tydligt då så jag blir alldeles ledsen då... :-( Det var ju jobbigt att bara möta grannen Britt häromdagen som sa att hon tänker på oss, hur ska det då bli med jobbarkompisarna som man står närmare? Men samtidigt som jag blir ledsen så värmer det ju ändå att människorna runt omkring oss bryr sig.

Det var många som hörde av sig precis efteråt och fortfarande. Det värmer med alla sms och de blommor som kom dagarna efter.

Till något roligt! Anna och David har fått en till liten kille! :-)

Bilder

Ikväll har jag suttit med den stooora osorterade fotolådan som jag inte tittat i någonsin. Ikväll gjorde jag iaf det och sorterade ut alla bilder som jag hade på Daniel. Det blev ett och ett halvt album med bilder och några söta vykort som han skickade till mig när jag bodde i Gävle och var den roliga coola mostern. :-) Jag vet inte om han tyckte att jag var riktigt lika cool nu på senare dagar! He he.

Idag har Hanna, Lukas och Jenny varit här och ätit lunch, fikat och umgåtts. Det var roligt att träffa dem för sist var nog någongång i somras. Lukas hade blivit stora killen och Albin och Hanna lekte för fullt här hemma medan Lukas och Vilma försökte haka på.

På onsdag börjar jag jobba igen. Jag gruvar mig faktiskt för det... Det var ju jobbigt att bara möta grannen Britt här ute på gatan häromdagen. Hur ska det då bli att träffa alla arbetskamrater...Men det är ju kanske bra att ta alla på en gång så man slipper möta dem en och en på "Flygfyren".

Albinkillen!

Ikväll när Marcus skulle natta Albin sa Albin det han säger nästan varje kväll. - "Jag ska bara blunda och tänka på Daniel".
Ikväll sa han detta:
- Pappa, hur kunde Daniel drunkna?
- Han var för länge under vattnet, sa Marcus.
- Han kanske glömde bort att simma, sa Albin.
- Näe det tror jag inte, sa Marcus. Han blev nog sjuk så att han var under vattnet för länge.
- Jag vet! sa Albin. Han kanske tappade någonting, sin telefon och så simmade han ner och hämtade den och så drunknade han.

Det gulliga i det hela är att Daniel i stort sett satt ihop med sin mobil. Den var med överallt och han pillade alltid med den. Det hade alltså Albin lagt märke till! :-)

Vinterpromenad i solen!

Häromdagen mailade jag till en av Daniels tränare och idag tog vi en promenad ute i vinterlandskapet och pratade. Han berättade vad de hade gjort på träningen och att han och Daniel hade pratat innan träningen. Daniel ville ta sportdykarcertifikat men tränaren ville att han skulle lugna sig med det eftersom han fortfarande utvecklas. Han tror att Daniel köpte det.

Det var väldigt givande att prata med tränaren. Nu vet vi vad som hände före och efter vilket känns skönt så man slipper fundera.

Efter promenaden gick jag förbi kyrkan. Jag visste att mamma, pappa, Barbro, Roffe, Maggan och Bengt var där eftersom de skulle tända ljus för Daniel och läsa upp hans namn. Det hade varit en fin stund. Jag är glad att jag gick dit även om jag missade hela "showen" och kom precis när de slutade. Jag berättade om min promenad för dem efteråt. Sen skjutsade Maggan och Bengt hem mig.

Nu har jag plockat lite i huset och senare ska jag nog åka över till Rundis och berätta för dem.

Mysig lördagmorgon!

Nu halvligger jag och Albin skavfötters i soffan under hans täcke. :-) Han tittar på "Playhouse Disney"-kanalen och jag har datorn i knät. Jag gillar de här tidiga morgnarna när han och jag är vakna tillsammans. Det är mysigt med Vilma också fast hon är inte lika stilla i soffan som han är. Fast hon börjar bli mer av en TV-tittare så snart är hon också så här mysig. :-)

Igår kväll började jag plocka lite i vår "harmoniska" klädkammare. Det var så att man inte kunde gå in i den ens. Vi har massor av barnkläder och återvinning som jag började med. Idag ska jag fortsätta med projektet!

Ute är det minus 10 grader. Burr!!!

Vardag igen för vissa!

Ja idag skulle Marcus upp i tid och åka till kontoret. He he det blev som vanligt! Gissa vem som ligger och trynar fortfarande klockan 9.30! :-)
Det är visserligen mest Vilmas fel för hon var vaken mellan 4 och halv sju och knölade och knölade. Jättetrevligt!

Idag vet jag inte vad vi ska göra. Något lugnt för barnen blir det nog iaf. Det har varit mycket i deras små liv nu med mycket farande hit och dit och sena kvällar och konstiga sov- och mattider.
På nyårsfesten vi hade här hemma var både Albin och Vilma (och Isak) vaken till tolvslaget. De hade så kul alla barnen tillsammans. Kusinerna Linn och Rebecka var också med. Det är lite skillnad när barnen börjar bli större. De hade eget barnbord och när de ätit var de i lekrummet och lekte. Det behövdes en del hjälp med konfliktlösning och så men ändå vad smidigt med stora barn. :-)

Idag står Daniels dödsannons i tidningen... Jag har inte hämtat den och tittat ännu fast jag har sett en utskrift från begravningsbyrån hur den skulle se ut. Tina har skrivit en dikt i annonsen som är så fin. Jag tänker på Daniel hela tiden. När jag ska sova bara bubblar det i mitt huvud en massa tankar och frågor.

Jag har tänkt en del på döden. När jag läser om olika människor i tidningen som dött av olika anledningar förstår jag hur familjerna har det. Som tex den tvåårige pojken det stod om idag som brunnit inne i ett hus i Sunne när hans farmor varit barnvakt. Tänk de föräldrarna som inte fick ta farväl till en kropp. Vilken tur vi hade ändå att Daniel dog på det sätt han dog. Vi fick ju ändå sitta där vid hans sida i två dygn och hålla i handen, klappa, prata med honom. Jag tänker även på de som tappade sina barn i Tsunamin. Ena stunden höll de i sina barn och sen i nästa var de utdragna i havet.
Det är med andra ord alltid hemskt när ett barn dör men jag är tacksam för att det blev det sätt som Daniel togs ifrån oss. Vi har som sagt hunnit ta farväl.

Nu bävar jag för begravningen...