Ny dag

Tänk att varje morgon vaknar jag och inser att Daniels olycka inte är en dröm... Det känns som att det blivit värre nu. Förut var det jättejobbigt men nu tänker jag mer och mer och har ganska svårt att somna på kvällarna.

Igår kväll funderade jag på ifall vi skulle lägga något i kistan till Daniel. Om Albin och Vilma skulle rita något eller om vi skulle ge honom någon Kalle Anka-grej eftersom han precis som Marcus gillade att läsa Kalle. Man kanske kan lägga en Kalle-pocket? Ska fundera, men det känns så himla bisarrt att behöva fundera över sådana här saker...

Det som nog tar extra energi just nu är nog att jag tagit på mig att hjälpa till att göra gipsavtryck av hans händer och fötter (tillsammans med begravningskillen) och nu var beställningen restnoterad på en av grejerna jag beställt för att göra en avgjutning. Så igår kväll satt jag och surfade runt hela kvällen efter någon webbshop där man kan köpa sånt. Det var så skönt när det var beställt och fixat...

Idag ska vi gå och kolla på Simons hockeymatch. Det ska bli spännande! :-) Tänk... Innan olyckan var det så lätt att tänka att "vi går en annan gång" men nu känns det jätteviktigt. Jag hoppas att man kommer behålla den här känslan av att man inte ska skjuta upp så mycket som handlar om att träffa familj och vänner.
Det som jag också har märkt är att jag kan irritera mig på att andra ser så stora problem i små vardagliga saker. Som att "det är jättehemskt att behöva åka ända till den affären för att handla ditten och datten", eller att "fyyyy vad hemskt att det är att vi inte kan bestämma oss för var vi ska åka på semester". Det känns så himla oväsentligt när de säger så.

Imorgon är det den 11 januari och då är det en månad sedan olyckan. Vi ska åka ner till badhuset då och tända ljus på den lilla minnesplatsen som bildats där när människor har tänt ljus där för Daniel.