Idag är det precis en månad sedan Albin hade sitt fyraårskalas. Det var sista gången jag/vi träffade Daniel. Tänk vad fort tiden går. Fast det känns ändå som att tiden står stilla på något vis. Det känns liksom inte som att det blir bättre. Snarare sämre emellanåt. Kanske är det för att jag börjar förstå vad som faktiskt har hänt.
Imorgon börjar jag jobba igen och det känns jättejobbigt. Jag vet att alla menar väl att krama om mig och beklaga sorgen (det är ju självklart. Det skulle jag med.), men det blir så himla tydligt då så jag blir alldeles ledsen då... :-( Det var ju jobbigt att bara möta grannen Britt häromdagen som sa att hon tänker på oss, hur ska det då bli med jobbarkompisarna som man står närmare? Men samtidigt som jag blir ledsen så värmer det ju ändå att människorna runt omkring oss bryr sig.
Det var många som hörde av sig precis efteråt och fortfarande. Det värmer med alla sms och de blommor som kom dagarna efter.
Till något roligt! Anna och David har fått en till liten kille! :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar